Livet med Parkinson – Januari en bra start

En helt vanlig dag, en helt vanlig vecka och en helt vanlig januarimånad. Nu är helgerna över, och vardagen har infunnit sig. Hos oss har det betytt tentaperiod för sonen, och att dottern har flyttat hem till sig själv igen, efter hennes besök för att fira jul och födelsedagar med oss. Det har varit härligt att får rå om familjen under några lugna helgdagar. Nu har dottern fullt upp med jobb och träning igen, sonen är iväg på sitt håll och åker skidor. Det är jag och sambon hemma, som får rå om varandra.

Med helger och födelsedagar har det blivit rätt mycket i början av januari. Men med tankeställaren inför julen i färskt minne, har jag fått till en bra balans mellan aktivitet och vila. Det betyder att jag ger mig själv möjlighet till återhämtning, och då är det med gott samvete skönt att kunna sjunka ner i soffan med lite fika och titta på längdskidåkningen – för mig är det ett bra sätt att varva ner, att vila.

Och ändå är det inte som vanligt.
Jag är mitt upp i planeringen och förberedelserna inför Eventet den 28 mars – det är så roligt och spännande. Det är en dag som har fokus på förändring och rörelse, att må bra när livet förändras, att hitta nya vägar och att våga följa dem.
Vill du LÄSA MER om eventet är det bara att gå in på sidan ”Event 28 mars”.
ANMÄLER dig gör du genom att mejla till cecilia@parkinsonpower.se

Det är mer som har hänt under januari, den här månaden som i år är riktigt spännande. På torsdagar är jag hos logopeden och tränar LSVT LOUD i grupp. Vi gör våra övningar tillsammans – jag undrar hur det låter när vi sitter en hel grupp med våra starka ”AAA”? Men roligt är det.

Varje måndag och onsdag är det pingis med ett gott gäng andra ”parkies” och vi har hur roligt som helst! Det är fascinerande att se och känna hur kroppen och hjärnan påverkas positivt av pingisen. Samtidigt vilken härlig social samvaro vi har!

Träningen är igång med fullt schema – tack och lov! För även om det fungerar att kombinera egenträning med ett begränsat utbud på sportklubben så har jag saknat att träffa mina träningskompisar, instruktörerna och bastun! Pepp och skratt, att umgås och träna tillsammans.
Januari en bra start på året!

Flyttdags!

En helt vanlig morgon som inte på något sätt är annorlunda än andra morgnar. Ändå är det här en Dag med stort D. Idag – söndagen den 6 oktober – flyttar dottern till sitt första egna boende! Ett steg på vägen in i vuxenlivet. Det är inte bara hon som flyttar utan en häst ska också flytta tillsammans med henne. Båda två på samma gång till samma plats.

Det kommer att bli en lång Dag, för att orka med har jag planerat och tänkt till så att det ska finnas utrymme för både mat och återhämtning.

Som tur är går flyttlasset bara en dryg halvtimmes resa bort, så det vi inte hinner med idag kan vi ta under veckan.

Mitt liv förändras – en naturlig utveckling

Just nu händer det mycket i mitt liv, det är både stora förändringar och nya aktiviteter, och jag vill gärna vara delaktig i det som händer. Det är till stor del förändringar som är en naturlig del av livet och självklara att gå igenom. De kräver sin portion av energi och för att min vardag med Parkinson ska fungera så bra som möjligt krävs planering och struktur.

Den största förändringen, som påverkar mig, är att ett av mina barn är på väg att flytta. Det är givetvis både roligt och spännande att vara på väg till eget boende och stå på egna ben. Det är ju en del av livet! Och ja, jag ser bara positivt på den här förändringen som definitivt är en del av livet jag vill vara delaktig i.

Det blir såklart en hel del extra arbete som en följd av detta, både med själva flytten och allt runt omkring som förändringen för med sig.

Så här långt har det fungerat, men perioden är inte över. Så det är bara att andas och ta del av det Mitt liv innehåller just och leva fullt ut. Så småningom blir också förändringen vardag.

Uppgradera drömmar

Krispig vit snö. Klarblå himmel. Solen som värmer när jag vänder upp ansiktet. Förväntan som känns när jag blickar ner över backen. Skidorter i Sverige, Norge och i Europa. Drömmar om andra backar, längre bort. Drömmar som så smått börjar planeras. De drömmarna går upp i rök när Parkinson konstateras, eller inte?

För jag vill inte ge upp mina drömmar om den vita pisten på en annan skidort. Jag älskar känslan när skidorna glider över snön, får fäste och en sväng följs av nästa och nästa …Vi sparade de här resorna som var våra drömmar. Vi tänkte att ”de tar vi när barnen är äldre”. Det var ju smart tyckte vi – då. Nu får vi tänka om eller vi uppgraderar våra drömmar till en ny version. Vilken skillnad det blir bara av ordet ”uppgradera”. Så det är precis vad jag gör, längtan i drömmen finns kvar, familjen finns där, och möjligheten att genomföra drömmen.

Jag fortsätter att sätta upp mål och ha drömmar. Jag tänker att det är som att skaka om en godispåse full av överraskningar, blunda och försiktigt smaka, njuta. Livet är fortfarande fullt av möjligheter, även när det förändras. Jag kan välja att följa med på den nya resan och påverka mitt liv eller jag kan sitta kvar och undra över vad som gick snett. Min livsresa har tagit ett spår som jag aldrig såg komma. Nu är jag nyfiken på vart den oväntade vägen bär. Att den kommer att innehålla både uppgraderade och nya drömmar, är jag helt övertygad om.

Glädjen i att få vara delaktig

Båda mina barn räknas som unga vuxna nu. Dottern, som är yngst, har precis fyllt nitton år. Nitton år! Otroligt vad tiden går fort, det känns som om det bara var några år sedan hon var en liten tulta som hellre sprang än gick. Då, precis som nu, var de klara favoriterna katter och hästar. Då var det ridskola, idag är det egen häst med allt arbete som det innebär. Och hon fixar det.
När barnen är små är det en självklarhet att man som förälder får, och förväntas, vara delaktig i barnens aktiviteter. Det gäller allt från att packa utflyktsväskan, ställa upp ideellt i fotbollsklubben/för hockeylaget, handbollsklubben etc, till skolavslutningar, luciatåg och uppvisningar i samband med aktiviteter. När barnen blir äldre är det här inte lika självklart längre, de gör andra saker och kompisarna är ofta viktigare än föräldrarna. Det är då man kan börja sakna det som i många år har varit en naturlig del av livet som förälder.
Men det gäller som tur är inte alltid och inte allt.

Dotterns träningar är sådana tillfällen. Hon har de flesta av sina träningar i ridhus som ligger en bit bort från stallet, så hon behöver lite hjälp och delaktighet av sina föräldrar. Hästen skall trailas och hon vill gärna att träningen filmas så att hon kan se och lyssna efteråt. Så pappa hjälper till med lastning och kör, och mamma och pappa hjälps åt med att filma.
Det är riktigt roligt! Vi får både vara med och ta del av en verksamhet som är en stor del av hennes liv! Det är roligt att se hennes och hästens utveckling och eftersom vi är med lär vi oss också vad hon jobbar med och vilka utmaningar hon har. Hon kan berätta anekdoter om vad som har hänt under dagens ridpass och vi kan förstå eftersom vi är delaktiga. Det är glädje och delaktighet med en, nästan, vuxen dotter.