Glädjen i att kunna röra sig

Solsken, ljumma vindar, tidiga morgnar och ljusa sommarkvällar. Livet blir lätt att leva! Jag tankar solljus och fyller på med energi. Sommardagar som bjuder in till aktivitet. Det har blivit några dagar på klipporna vid havet, det är fantastiskt vackert. Som västkustbo njuter jag av att kunna hoppa från klipporna direkt ner i det salta havet. Simma, dyka och bara njuta av vattnet. I år kom glädjen i att kunna röra mig i havet tillbaka. Att kunna lita på att min kropp fungerar som den ska betyder en hel del när jag badar i djupt vatten. Och i fjol var det inte så! Kroppen liksom låste sig och det kändes som om jag inte kunde röra mig, att jag skulle sjunka. Det blev korta bad … Nära trappan. Nu kan jag röra mig i vattnet igen – lycka.

I veckan plockade jag fram min cykel. Tänker att här har hela våren, och snart sommaren, gått och min cykel har blivit kvar i förrådet. Den som brukar rulla från tidig vår till en bit in på hösten. Däcken pumpades – den har stått i två år – bromsar kollades och sedan årets premiärtur. Bättre sent än aldrig. Frihetskänslan med vinden mot ansiktet var så stor att jag glömde bort att fundera på balansen. Just det, ett litet troll som smugit sig in och viskat: ”kan du med Parkinson verkligen cykla? Tänk på den viktiga balansen. Du kommer kanske att välta.” Trollet fick tji och gick upp i rök! Jag har min cykel och det finns fortfarande många dagar kvar att cykla på.

Den här våren och sommaren har visat mig att med envishet och mod går det att bromsa och ibland tom backa en del symptom. Att dessutom vara symptomlindrad med rätt läkemedel skapar förutsättningar för att kunna röra på kroppen och öka rörligheten, förbättra balansen kanske tom våga utmana sig själv och prova på att göra sådant man inte längre trodde var möjligt. Det kommer inte gratis utan har krävt en hel del arbete, fysisk aktivitet. Och det tar längre tid att nå målen när Parkinson finns med på resan – men det går och belöningen är stor; värd att kämpa för.

Sommarträning med Parkinson

Jag motiveras av att ha olika mål med min träning. Upplevelsen att jag kan förbättra uthålligheten, styrkan, förmågan till rörelse får mig att vilja mer, att våga mer, att fortsätta träna aktivt och röra mig varje dag. Tänk för ett år sedan kunde jag knappt gå! Sedan fick jag min diagnos och läkemedel, min resa med Parkinson fick ett tydligt mål: Jag vill må så bra som möjligt, så länge som möjligt. Att träning är en av nycklarna är bara positivt för mig som älskar att träna; att bli starkare, uthålligare, snabbare! (Nu kan jag kanske inte längre jämföra mina mål med de jag hade när jag var frisk, å andra sidan är utmaningen större nu, målen mer krävande att nå och därför blir vinsten värdefullare.)
Jag har tränat upp min förmåga att gå, och visst är jag stel men jag kan gå! När jag går längtar jag efter att jogga, jag provar och märker att det fungerar! Nästa tanke: bra löpskor, ett mjukt och anpassat träningsupplägg – det kan gå!
Sagt och gjort, löpskor inskaffade, träningsupplägg som främst bygger på intervaller och jag är i gång!
Första rundan gjorde jag i söndags morse, intervaller där jag varvade joggning och gång. Jag är noga med att det skall vara mjukt och försiktigt, jag har inget att bevisa! Jag drivs bara av att jag kan!
Jag kommer att gå långsamt fram, tänka på senor och ligament, njuta av känslan när jag rör mig. Passa på att ta mina rundor på morgonen då jag mår som bäst.
Min sommarträning utomhus blir mina promenader kombinerade med joggning två eller tre dagar i veckan – allt efter dagsform.
Inomhusträningen fortsätter med yoga, och styrka/puls – träning som är livsviktig vid Parkinson. Kanske lägger jag in ett och annat gympass bara för att jag vill och KAN.