Bruten, trasig eller i delar

Vad händer när man får en kronisk sjukdom som Ps? Är man bruten, traisg och går inte att fixa? Bara att gilla läget och acceptera att man har gått sönder? eller är det som med ett kalejdoskåp, det blir nya bilder varje gång man skakar bitarna. Nya mönster, vackra och magiska, det blir något nytt. Jag gillar tanken om hur förändringar i livet kan upplevas som kalejdoskopet; det blir något nytt och vackert – spännande. Kanske handlar det om att våga omfamna och ta till sig förändringar och se de som en utmaning, en möjlighet att växa som människa. Jag vägrar att se mig som bruten och ge upp!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *