och så är det plötsligt juni…

Vad tiden går fort ibland. Det känns som om vi har hoppat över maj, att det var april bara förra veckan. Att jag nyss höll på att planera vilka fröer jag skall sätta i år, vad som skall förkultiveras och vad jag skall så direkt i landen. Samtidigt med den planeringen gjorde jag i ordning pallkragarna, fyllde på med jordförbättring, rensade bort allt ogräs … Det var i april och i helgen var det dags att kupa potatisen, vi har snart ätit upp den första sådden av rädisor och nästa omgång är på väg upp. Spenaten börjar vara klar, igår vågade jag mig på att plantera ut mina squashar – håller tummarna för att vi inte får några frostnätter. Så vart tog maj vägen? Fast det var nog då allt växte till, samtidigt som jag hade fullt upp med annat.

Nu börjar jag känna av isoleringen – jag skulle gärna vilja gå till frisören, längtar efter att åka till min träning och träffa alla där, men också att få svettas och ta i tillsammans. Annars tycker jag att det går ganska bra med förändringarna som pandemin har inneburit så här långt. Digitala möten – det är en smidig och bra lösning som jag hoppas att man kommer att fortsätta att använda sig av i olika sammanhang.

Morgonstund med kaffe och tid för reflektion

Solen går upp och det är morgondis över gärdet, det svävar en bit över gräset, och jag kan ana älvorna dansa. Känslan blir magisk när solens strålar bryter igenom. Stillheten, naturens mystik och allt runt omkring är som vanligt och naturen bryr sig naturligtvis inte om coronavirus och pandemi.

Men mitt liv har påverkats på många olika sätt. I veckan kom beskedet att det som för oss är en av sommarens höjdpunkter ställs in – Falsterbo Horseshow. I år var det dags för 100-års jubileum. Det blir inte någon Håkan-konsert, ingen Rammstein – de skjuts bägge upp till nästa sommar. Vårens planerade träningsresa – till Rhodos – uppskjuten till hösten. Vi skulle åkt den här helgen och varit iväg i en vecka. Det blir så påtagligt att pandemin påverkar, när jag tittar i min kalender och det står ”träningsresa” och uppskjutet.

Coronaviruset påverkar det dagliga, vardagen, som vi har fått anpassa för att undvika att bli smittade. Nu verkar det allt mer som om även sommaren och semesterplanerna måste ändras. Allt tyder på ”inga resor inom landet”, att man kommer att kunna resa utomlands finns inte på kartan. Men hur påverkas strandhäng (sol och bad)? Båtliv? Restaurang- och cafébesök?, Kulturliv? M.m.

Att allt kommer att vara annorlunda i sommar är tydligt. Hur det blir, tja; det är väl bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Kanske nya spännande möjligheter visar sig!

Lite Lägesrapport från FVM

Nu har vi varit igång med arbetet i FVM ett tag. Vi ”patienter som är medskapare i vården” (som det heter), hann träffas på ett nätverksmöte innan coronasmittan började sprida sig. Det var givande att träffa de andra patienterna som är med i arbetet. Vi sitter alla i olika arbetsgrupper och träffas ungefär en gång i månaden.
Vad gäller själva arbetet med FVM hann vi bara precis börja innan det blev en pandemi och en hel del förändringar i förutsättningarna för vårt arbete. Det har löst sig så tillvida att vi håller våra möten digitalt.
Det är ett intressant och viktigt arbete. De som är med i min arbetsgrupp är kunniga och lägger ner ett stort engagemang och arbete. Trots situationen för vårdpersonalen, som pandemin har skapat, gör alla en beundransvärd insats även här i FVM.
Och vi lyfter patientperspektivet i de olika grupperna :
– Kom ihåg patienten
– Hur upplever patienten sin situation? (smärtnivå, kognitiv utveckling…)
– Hur kan patienten vara delaktig?
– Vilka mål sätter patienten upp? – Maraton eller en promenad?
– Patientcentrerad vård – vad är det i den här situationen?
– och mycket mer…

Utflykt!

Jag skulle kunna säga äntligen. För jag är noga med min isolering och håller mig långt från sociala kontakter. Men så igår skulle sonen åka iväg och träna med sin häst för första gången och han har pratat om det i flera dagar. Alltså, han har pratat om att han vill att jag är med. Så träningstid och träningsplats blev bokad först efter att han hade frågat när det passade mig, så att jag kunde följa med. Sådant värmer.
Utflykten gick med färja till tränarens ridhus. Väl framme, så visar det sig att planeringen fungera bra – det var bara vi (familjen), hästen och tränaren där i ett luftigt ridhus.
Det var riktigt roligt. Hästen och sonen fick svettas och jobba – vi andra filmade, pratade och trivdes.

En lyckad utflykt och en härlig dag.

April med vårsol

Livet blir så mycket lättare när solen skiner, med värme och en ljum vind är det som bäst. Inga tjocka kläder och skor som skall på, vantar och kängor – det är bara att sticka fötterna i ett par skor och går ut!
Det är utan tvekan den tid på året då jag mår som bäst!

Det blir träning utomhus och den varvar jag med att skapa i trädgården. Det är den stora fördelen med att bo som jag gör – ytorna och möjligheterna. Varje år blir det ett eller flera projekt utomhus.
Det första projektet i år var att vända om potatislandet – det gjorde sonen och sedan satte jag potatis. De första fröerna är sådda , det är från de nya påsarna som kom på posten. Jag har sått en lila rädisa som heter ”Viola” och en liten tjock morot som heter ”Royal Chanteney 3”. Det här är sorter som är helt nya för mig och det skall bli spännande att följa dem.

Samtidigt med trädgården arbetar jag med FVM – framtidens vårdinformationsmiljö – det nya journalsystemet inom VGR. Det blir några dagar i veckan – en eller två – och är intressant och givande. Våra möten är digitala så det är skönt att kunna vara utomhus mellan sittningarna.

En märklig tid

Vilken märklig tid vi lever i just nu, och vad fort det har förändrats. Det är en konstig, nästan overklig känsla när jag tänker på att det bara är en månad sedan vi spelade Bordtennis SM i Stockholm. En månad sedan vi bodde på hotell, åt på restaurang, umgicks, åkte tåg, och livet var som vanligt. Jag tror inte att någon av oss som satt där på tåget insåg att vi kunde vara i början av en pandemi.
I början av mars kom det rapporter i media om ett virus i Kina; ett elakt virus där många drabbade behövde intensivvård och flera drabbade dog. Här hemma pratade och diskuterade vi viruset och det som hände i Kina. Och så rapporterades några fall i Europa… Nu, en månad senare uppdateras vi dagligen om virusets framfart i hela världen – vi har en pandemi! Jag säger det igen; det har gått fort, oerhört fort! Det är svårt att greppa omfattningen när hela världen och allas liv påverkas.

Det är en konstig känsla när vissa saker är precis som vanligt och annat så diametralt annorlunda. Jag menar jag brygger kaffe som vanligt på morgonen, förbereder frukost och följer mina rutiner tills jag lyssnar på morgonnyheterna och sjunker ner i soffan när jag hör om virusets framfart. Det rapporteras om smittade, döda, karantän, stängda gränser, permitteringar, sportevenemang som ställs in, tävlingar som skjuts upp m.m. … allt i livet är totalt förändrat!
Viruset påverkar både i det stora och i det lilla, för alla!
Det är svårt att greppa att det är Covid-19 (det elaka lilla viruset!) som är orsaken till karantän i New York, militära fältsjukhus i Stockholm, permitteringar i Göteborg och att den lokala ICAhandlaren har extra öppet för personer i riskgruppen före sju på morgonen.
Sedan är det alla småsaker som påverkas av viruset: tandläkarbesök, frisören, gymmet, umgänge med vänner, föreningsliv, shopping, konserter, kafé- och restaurangbesök – allt det där som tillhör vardagen, det där som är en del av livet, det där som vi bara tar för givet.

Jag har satt mig själv i frivillig isolering, håller mig borta från alla former av sociala sammanhang och möjliga möten med Covid-19, ändå har jag svårt att greppa omfattningen av vad Covid-19 har ställt till med. Svårt att greppa att vi på många sätt lever i ett samhälle som befinner sig i en allvarlig krissituation, ett samhälle som faktiskt utkämpar ett flerfrontskrig mot ett virus. Där fienden slår ut den ena samhällsfunktionen efter den andra, där produktionen avtar i skrämmande fart, där människor inte bara drabbas av sjukdom utan även av ett samhälle på väg in i kaos. Ett krig där vår frontlinje består av sjukvårdspersonal, politiker, tjänstemän och forskare – Heja oss!

Jag tror att orsaken till att det är så svårt att inse vidden av vad som händer är att det går så oerhört fort! Ändå, det händer nu och är en del av vår vardag, en del av vårt liv. Jag tror att det viktigaste just nu är att hålla sig uppdaterad, följa de riktlinjer som rekommenderas, och att stötta och bidra med det man kan. Så småningom kommer insikterna att sjunka in och då kommer vi också att förstå vad som händer, förstå omfattningen och konsekvenserna.

Promenad – med musik i lurarna

Solen skiner. Himlen är blå. En kylig vind blåser. I lä, med solen i ansiktet är det fantastiskt skönt. Jag väljer ändå att ge mig ut i blåsten, att ta en promenad och röra på mig. Jag stoppar lurar i öronen, öppnar Spotify och väljer en lista med musik i varierande takt och tempo.
Det är musiken som gör att jag kan slappna av och låta kroppen hitta en takt som driver mig framåt. Under den timme jag promenerar varierar känslan i kroppen, det hackar ibland – hackar kallar jag det när kroppen blir stel och inte riktigt vill, då lyssnar jag på musiken och fokuserar på rytmen. Att fokusera på rytmen i musiken fungerar och kroppen slappnar av, drivet kommer tillbaka – känslan när det fungerar, när rörelsen vill framåt och kroppen bara följer med; det är frihet!
Just idag känner jag mig så fruktansvärt frustrerad över att jag till följd av Covid-19 har valt bort att träna på gymmet. MEN jag har bara att ta till mig och inse vad det innebär att jag tillhör riskgruppen – med astma, allergi och Parkinson.
En annan insikt är att det här kan bli långdraget. Långdraget betyder mer än en vecka eller två borta från den träning som jag har blivit mer eller mindre beroende av, som har varit en del av min vardag, min livsstil, i många år!

Men jag har en plan! Med pinne, kettlebell, gummiband, handduk och boll kommer man hur långt som helst. Det är bara fantasin som sätter gränser – och mitt trilskande knä såklart! Det får bli nästa utmaning, att hålla igång träningen hemma och lyckas utmana mig själv – träningsutmaning vår 2020.

Corona – och så tillhör jag riskgruppen

Följer nyheterna och informationen från Folkhälsomyndigheten, eftersom jag tycker det är viktigt att vara informerad och uppdaterad.
Jag har förstått det som att Parkinson i sig inte gör att man hamnar i riskgruppen per automatik men att man bör vara försiktig och inte utsätta sig för onödiga risker.
Min astma däremot… den gör att jag hamnar i riskgruppen. Astma, pollenallergi – som gör luftvägarna extra känsliga så här års – och Parkinson.

Så nu tillhör jag riskgruppen för Covid-19.
Det påverkar min vardag, såklart. Det känns tråkigt, men jag väljer bort gruppassen på sportklubben, och kommer att följa rådet att ”hålla social distans”.

Man kan vara smittad med Covid-19 utan att ha några symptom, och då för man viruset vidare. Jag tror inte att det här är något som jag vågar utsätta mig för nu när antalet smittade ökar varje dag.

I den här stunden är jag tacksam för att jag har en stor och härlig trädgård, trevliga promenadvägar i närområdet, kan handla mat på nätet … Livet kan fungera bra trots den ovanliga situationen.
Så bara en kraftigt minskad social kontaktyta eller frivillig karantän pga att jag tillhör riskgruppen, det är frågan.