Fredagsnöje – med vrickad fot i ett ridhus

Fredag, tänk så olika saker man kan välja att göra den här dagen och kvällen, veckans sista innan helgen. Fredagkväll brukar jag oftast träna eller vara med dottern i stallet – det är mina fredagsnöjen. Den här kvällen hade jag planerat in ett pass cirkelträning

Efter en dag med ganska mycket stillasittande såg jag fram emot att få röra på mig, att träna. På eftermiddagen gick jag en skogspromenad för att plocka svamp innan det utlovade regnet och kylan kommer. Med rejäla kängor och i lite oländig terräng kan jag promenera på i raskt tempo – det känns riktigt skönt i kroppen som fungerar bra. Regnet kom medan jag var i skogen, så det var bara att gå tillbaka hem igen. I raskt tempo, som sagt, och givetvis halkade jag på en sten och satte mig på rumpan! Det gick fort, plötsligt bara satt jag där med rumpan på mjuk mossa och en förvånad uppsyn.

Jag sitter kvar en stund och känner efter om jag har ont någonstans, men nej det har jag inte. Jag reser mig upp och börjar gå hemåt igen, då märker jag att självklart har jag vrickat foten som slant på stenen. Det blir ingen träning ikväll, utan den här fotleden behöver vila.

Det blev ingen träning, däremot blev det besök hos dottern och fredagskväll i stallet. Trots en vrickad fot, eller tack vare, blev det en positiv och trevlig kväll. Som jag tillbringade på en pall i ridhuset som stolt och glad publik när dottern tränade; de är så duktiga hon och lille hästen.

Powerwalk! eller promenad med stavar

Jag har funderat på hur jag kommer att klara av en powerwalk – hur det är att gå med stavarna nu när jag promenerar varje dag. Igår eftermiddag blev det av. Upplevelsen var intressant. Stavarna gjorde att jag kom igång snabbare trots att jag var stel och snubblade till då och då, stelheten släppte och höfterna blev rörligare. Den rörlighet jag brukar känna i slutet av promenaden, när jag gått ungefär fyra kilometer kom nu redan efter 500 m! Jag upptäckte också att när jag går med stavar märker jag snabbare om och när jag blir framåtlutad i hållningen, och kan korrigera det. Jag korrigerar genom att sträcka upp mig – bak med axlar, ned med skulderbladen – och få fram höften i korrekt position.


Jag provade också att gå fortare än jag normalt gör och det fungerade – stavarna stöttade mig när det kändes vingligt!

När jag promenerar brukar jag pendla med armarna, det var svårt med stavarna som begränsade rörelsen bakåt för mig. Jag blev stel i axlarna och bröstpartiet. Jag kom på att jag kunde minska stelheten genom att dels sätta ner stavarna längre fram och skapa en rotation i axel/bröst och dels genom att helt enkelt promenera kortare sträckor utan stavarna.

Det var riktigt positivt att så tydligt uppleva att mina promenader ger resultat och att det finns möjlighet till ytterligare förbättring.